Hon smäller igen dörren och i panik springer skärrade Leslie mållöst framåt. Bort från våld och missbruk, vård- och respektlöshet. Skör flicka som hon är, orkar hon inte ta det längre. Hon vill leva i frihet. Det viktigaste för henne är att komma så långt bort som möjligt från allt det onda, men oskyldiga lilla Leslie känner hela tiden att det jagar henne. Förstörd, ensam, vilsen. Som ett monster man omöjligt kan ta sig ifrån, som hinner ikapp det ömtåliga lilla livet, torterar och bryter ner henne, gång på gång.

Utan att Leslie hinner reagera så sitter hon här ute på piren, ihoprullad och ber om att försvinna, likt tårar i havet. Hon rullar ihop sin rosa jacka, pimpad med blommor och nitar och använder som kudde när hon lägger sig längst sidan på pirens mark, kollar ner i havet och oroar sig inte alls för att tippa över kanten. Att simma under havets botten verkar ändå så oerhört problemlöst.

Lysande guldiga skönheter simmar nedanför ledsna Leslie. Fridfullt och lekfull, de ser så glada ut, som om de glänser av lycka. Guppandes på vågarna, oberoendes flytande längst strömmen lever de sitt liv. ”Tänk att få vara en av dem, de slipper bekymra sig över framtiden för de glömmer ändå alla svårigheter på några få sekunder.” Framtiden som Leslie tyckte var så jobbigt.

När hon låg på kanten, vajandes mellan liv och död rusade minnena genom hjärna och hjärta. Hennes fina vänner i skolan som gett henne smeknamnet Lie-Lie som en äkta popstjärna, som aldrig fått veta något om hennes privata liv, och som alltid tjatat om hur hon någon gång skulle slå igenom inom musik. I så fall hade Leslie lovat att använda Lie-Lie som artistnamn för deras skull. Hon tänkte på sin fina pojkvän Johan som alltid stöttat henne genom alla svårigheter, fast att han aldrig riktigt kunnat   förstå sig på alla problem. Han gjorde allt för att göra Leslie glad, fast man såg hur obekvämligheten sken igenom hans ögon ibland. Han hade aldrig haft så stora problem att brottas med innan, men det var något han gärna gjorde för Fina Leslies skull. Två fina år tillsammans, kanske hela livet, om leslie så ville. Vad som berörde henne minst var hennes familj. Det var alltid Leslie som hade hållit dem samman, som hade varit lilla ängeln i familjen och agerat stöttepelare. Hon var trött på att leka solstråle, nu var hon fast besluten att ändringar skulle ske. De fullvuxna bäbisarna fick klara sig själv, Lie-Lie hade annat att tänk på.

När hon kisade över havet såg hon hur solen nådde horisonten, hon hade legat där i flera timmar nu. Med solens sista strålar värmandes mot hennes kind, gav Leslies kropp upp. Ögonen slöts och hon begav sig in i drömmarnas värld. Övernattning på piren, till solen steg upp igen, till en ny dag utmanade henne, skulle hon ligga där, tätt intill de guppande vågorna.

Svävandes in i drömmarnas värd, färdandes in i ljuset genom mörkret. Ett skimmer av blått blinkande ljus nådde Lie-lies ögonvrå, en skärrad röst som ropade hennes namn och nådde hennes frusna öron, men avdomnad och borta som Leslie var fick ingen kontakt med henne. Hon låg där, likblek och blåslagen utan tecken på liv. Som en kropp utan själ. Det ända tecknet på liv var att hon hostade upp litervis med vatten ur lungorna. Lies-lie hörde allt som doktorerna och hennes mamma sa till henne, men hade varken vilja eller styrka till att svara, hennes kropp strävade mot henne. Men tänka, det kunde hon. Hon kände att det inte fanns något att hämta från omvärlden, tills hon hörde Johans röst. Hon kände hans tåra droppandes på pannan, och en darrande kyss nuddade hennes näsa. Nu ville hon tillbaka, nu insåg hon hur mycket det fanns att leva för, hur mycket hon älskade sin pojkvän. Hur hon ville vara med honom för evigt. Med all sin kraft lyckades hon forma ”Johan” med sina läppar, och hennes mamma och pojkvän grät av lycka och kramade om henne hårt. Hon var på väg tillbaka, och nu ville hon leva mer än någonsin, för hennes familj och pojkvän. Allt hängde på om hennes kropp ville överleva alla skador, eller om den skulle ge upp. Kampen hade bara börjat.